Nätverk

En svag, men kylig vind griper tag i mig som en mardrömsvålnad om natten och påminner om att ännu är det mycket kvar av mars. Solen skiner förädiskt. Jag är misstänksam och orubblig. Snö är på väg in, eller som löpsedlarna skriker ut; Snö kaos på väg eller kort och gott snöstorm med stora bokstäver. Idag konfererar jag, minglar, nätverkar. Känner mig inte 100. Förkylning på gång? Influensa? Det där sista skrämmer mig lite. Har alldeles för mycket att göra och så kan jag ju inte missa en träning....
Varför säger man alltid så: "Jag har inte tid att vara sjuk"? vem har tid med det egentligen? Eller, vem önskar sig sjuk? Alltså sjuk på riktigt - inte för att man är trött på jobbet, eller inte har lust att träffa moster Ester på den där söndagsmiddagen.

Att träffa nya människor är spännande, men också utmanande. Nätverkande har alltid varit lite av min paradgren. "Jag heter Tommy Widekärr och är bra på att nätverka!"

Det handlar om att kunna möta människor just där de befinner sig på ett fysiskt, men också mentalt plan. Att våga vara social, tala med människor, även dem man aldrig tidigare träffat. Och att vara generös förstås. Att bjuda på affärskontakter och möjligheter...
Ju äldre jag blivit, ju viktigare har god research blivit. Det innebär att jag helst nätverkar förutbestämt. Jag vill helst veta så mycket som möjligt om den jag träffar. Kanske ett tecken på att min bekvämlighetszon kraftigt utvidgats med åren...
Ibland kan nätverkande vara tröttande och kännas meningslöst. (Kanske också tecken på min sk bekvämlighetszon). Vissa människor klarar jag numera helt enkelt inte av. Problem uppstår då dessa "icke orka med människorna" visar sig sitta inne med mycket av det som är viktigt för mig. Antingen låter man då "business as usual" råda i liksom någon form av falsk inställsamhet. Eller som jag numera gör; Vänligt och bestämt tackar för pratstunden och går min väg. Det må vara "10 miljoners möjligheten" jag går i från, men samtidigt slipper jag fortsätta en onaturlig relation som i det långa loppet är dömd att misslyckas.

Luchpausen är slut och dags att fortsätta min paradgren "nätverka" igen. Vad gjorde du då på lunchen undrar ni säkert? Vad är bättre än att nätverka under en trevlig måltid?
Jag gjorde mig extremt upptagen (satte på mig min mest upptagna look) och fick på så vis både äta i lugn och ro, skriva ett blogginlägg och vårda om mig själv, eftersom att jag är övertygad om att det är just influensan som försöker attackera mig. (Mera bekvämlighetszon)

Back to work - Och nu ler hela jag igen!