Denna kyla och tomhet

Det är en lång dag som börjar nå sitt slut. Jag hinner inte mer än att hänga upp bilnyckeln förrän telefonen ringer. Det är min mor. Första livstecknet från mina föräldrar på drygt ett par veckor. De sitter på balkongen i sin lägenhet på Gran Canaria, har precis ätit en middag de själva lagat och nu intar de resten av vinet och tittar på den vackra utsikten. Min mor pratar oavbrutet. Jag lyssnar, säger "ja" emellanåt och ett par gånger "det är jättebra" och när det tillslut blir min tur att prata, ber hon att få prata med Eric. Jag skyndar mig in i duschen sedan..eller först sätter jag på mitt badrumsljudsystem och låter gruppen Bright Eyes och den underbara låten "First day of my life" studsa mellan de kaklade väggarna. Vattnet är så varmt så att det nästan skållar mig. Det bränner i skinnet, men det är njutningsfullt. Njutningsfullt på gränsen till det förbjudna. Det första jag tänkte på i morse var kylan. Sedan frös jag mig nästan sönder och samman de nästan fem milen till jobbet. Sedan på väg till bilen och hela resan hem - samma obehagliga kyla. Däremellan flera timmars kallsvettande för att bryta ner isberget inom mig.

Toronto förlorade i natt och vips var jag tillbaka i verkligheten igen. Min förväntan om att Brynäs skulle kunna dämpa min besvikelse nu i kväll har också kommit på skam. Känns mycket jobbigt om man förlorar mot Frölunda. JA, särskilt mot Frölunda! Straffar...Spännade efter att Brynäs har kommit igen och i kapp. Efter en mållös förlängning alltså denna tortyr. Slutet... Collberg (Frölunda) gör mål, Ollas missar, Kahnberg missar och Harju...MISSAR! Brynäs fortsätter att förlora. Ridån ner. Kvar bara denna kyla...och tomhet.