Jag lyssnar så lite på svenska klassiska artister/band som sjunger på svenska numera, men därefter, alltså när programmet tagit slut tog jag min Martin i ena handen och en flaska Seagrams i den andra, stängde in mig i ett rum och spelade i tur och ordning klassiker som Eldkvarns Kärlekens tunga, nerför floden, Blues för Bodil Malmsten, kungarna från Broadway...Sedan Lemarc och little Willie John, Evelina förstås och hur hjärtat alltid gör som det vill. Allt högst improviserat. Och det konstiga är att i tider då jag inte tycks komma ihåg någonting, hittade jag ändå texterna någonstans långt där inom mig och både höger som vänster hand visste vad som behövde göras. De flesta låtar som jag inte spelat och sjungit på 16 år. Musiken har sannerligen betytt mycket i mitt liv kan konstateras.
