En snabb dag och kanske en snabb kväll som väntar. Alldeles strax släcker jag ner denna dator. Jag lägger saker åt sidan, "standbyar" hela mig och åker sedan och tränar ett förhoppningsvis bra pass. Innan dess en snabb promenad i de närmsta omgivningarna. Frisk luft och snabba steg kommer göra mig gott! Det är en dag kvar till presidentvalet på andra sidan Atlanten. För en intresserad; som lilla julafton med all medialrapportering, för den ointresserade; antagligen rena tortyren. Jag tillhör den första kategorin och är upprymd som ett barn varje gång jag får möjlighet att kolla in bevakningen på CNN, läsa de stora amerikanska tidningarnas artiklar, men också de svenska tidningarna. Jag observerar att svensk massmedia inte är lika partisk (demokratisk) som för 4 år sedan och det känns glädjande.
För ett tag sedan överaskade Eric mig genom att spontantsäga; "Vem hoppas du på skall bli president? Jag hoppas på Romney!"
Jag blev som sagt förvånad, eftersom att vi inte direkt har pratat om det hemma. För några dagar sedan (höstlovet) hörde jag Eric prata med en kompis. Han frågade; "Hejar du på Obama eller Romney?"
Hans kompis svarade förvånat att han inte visste och Eric replikerade med att
"Du såg ju på Lilla aktuellt nu senast när de pratade om valet..så vem hejar du på." Eric gav sig inte och väntade tålmodigt på att hans vän skulle svara. Då något svar inte kom tog han till orda igen och sa; "Jag röstar på Mitt Romney, Barack Obama suger!" Sedan följde en flod av argumentation varför Just Obama inte var bra. Jag stod chockad och tjuvlyssnade, medan Erics vän nu hade fått fram en motfråga;
"Men varför är Romney Bättre?"
"Därför att det är omöjligt att vara sämre än President Obama!"
För många år sedan när jag var liten, närmare bestämt 1976 kom jag i kontakt med världen utanför Sverige för första gången. I det hem som jag växte upp i pratades det aldrig politik och det skulle vara otänkbart att min mor eller far skulle uttrycka en politisk ståndpunkt. Anledningen var säkerligen inte att de var befriade från åsikter, utan snarare att de unnade oss barn en politik fri uppväxt. Hösten 1976 skulle dock ett undantag inträffa. Radion var som vanligt på hemma och på nyhetssändningen rapporterades det inför det stundande valet mellan Ford och Carter. Jag förstod att något stort var på väg att hända, även om jag inte alls visste vad det handlade om. Plötsligt utbrast min mor "Hoppas, hoppas verkligen att Carter vinner"
Jag hajade till, väntade på att min mor skulle säga något mer. Men det kom inget mer, så jag frågade;
"Varför hoppas du det mamma?"
"Därför att Ford är farlig för världen"
Efteråt när jag blivit äldre har jag funderat på varför hon sa just så. Jag har aldrig frågat och jag är inte heller säker på att hon skulle komma ihåg det i fall att. Oavsett vad vi tycker om det stora landet i väst, går det inte att undgå att ha åsikter om det.
Även om vi kanske säger att vi inte bryr oss om det amerikanska presidentvalet så är det nog det som vi egentligen innerst inne just gör. Det väcker känslor, skapar hopp, skapar oro och skapar åsikter.
För ett tag sedan överaskade Eric mig genom att spontantsäga; "Vem hoppas du på skall bli president? Jag hoppas på Romney!"
Jag blev som sagt förvånad, eftersom att vi inte direkt har pratat om det hemma. För några dagar sedan (höstlovet) hörde jag Eric prata med en kompis. Han frågade; "Hejar du på Obama eller Romney?"
Hans kompis svarade förvånat att han inte visste och Eric replikerade med att
"Du såg ju på Lilla aktuellt nu senast när de pratade om valet..så vem hejar du på." Eric gav sig inte och väntade tålmodigt på att hans vän skulle svara. Då något svar inte kom tog han till orda igen och sa; "Jag röstar på Mitt Romney, Barack Obama suger!" Sedan följde en flod av argumentation varför Just Obama inte var bra. Jag stod chockad och tjuvlyssnade, medan Erics vän nu hade fått fram en motfråga;
"Men varför är Romney Bättre?"
"Därför att det är omöjligt att vara sämre än President Obama!"
För många år sedan när jag var liten, närmare bestämt 1976 kom jag i kontakt med världen utanför Sverige för första gången. I det hem som jag växte upp i pratades det aldrig politik och det skulle vara otänkbart att min mor eller far skulle uttrycka en politisk ståndpunkt. Anledningen var säkerligen inte att de var befriade från åsikter, utan snarare att de unnade oss barn en politik fri uppväxt. Hösten 1976 skulle dock ett undantag inträffa. Radion var som vanligt på hemma och på nyhetssändningen rapporterades det inför det stundande valet mellan Ford och Carter. Jag förstod att något stort var på väg att hända, även om jag inte alls visste vad det handlade om. Plötsligt utbrast min mor "Hoppas, hoppas verkligen att Carter vinner"
Jag hajade till, väntade på att min mor skulle säga något mer. Men det kom inget mer, så jag frågade;
"Varför hoppas du det mamma?"
"Därför att Ford är farlig för världen"
Efteråt när jag blivit äldre har jag funderat på varför hon sa just så. Jag har aldrig frågat och jag är inte heller säker på att hon skulle komma ihåg det i fall att. Oavsett vad vi tycker om det stora landet i väst, går det inte att undgå att ha åsikter om det.
Även om vi kanske säger att vi inte bryr oss om det amerikanska presidentvalet så är det nog det som vi egentligen innerst inne just gör. Det väcker känslor, skapar hopp, skapar oro och skapar åsikter.