På balkongen. Det är blött, men för tillfället håller det upp. Idag en planerad ungdomsfestival utanför mitt hus, men regnet tycks tvingat att ställa in den. Eller så har den flyttat in någonstans? Synd... förbannade regn, min kommun behöver de här arrangemangen, de här positiva krafterna, människorna som ordnar sådant här. Det här är den sista helgen innan skolorna startar. Alldeles strax är allt som det skall igen för barnen, de unga ungdomarna. Invanda rutiner, invanda dagar med läxor på kvällarna och kanske någon föreningsverksamhet. Och så mörkret...För visst tänkte man även som barn på det där mörkret, rullgardinen som bara drogs ner där någon gång i september och inte åkte upp igen förrän i april? Mörkt när man gav sig av till skolan, lika mörkt när man åkte hem. Mörker. Mörker. Mörker är nog det enda i livet som jag riktigt räds. Dagsmörker bör tilläggas. Jag har Aldrig varit mörkrädd, aldrig varit rädd för att vara ute själv om natten eller sova själv i ett mörkt rum. Däremot räds jag för vad dagsmörker gör med oss människor. Jag räds för hur det fyller oss med sorg och depression, saknad och törst. I det avseendet är en trist tid på väg.
