Denna morgon noterar jag att jag har över 300 besök på bloggen innan klockan är 6. Innan fyra har jag passerat 2000 där jag ligger runt per dag. En bra bloggdag och så det oftast blir om man inte skrivit något inlägg på ett par dagar. Jag är tacksam för att det finns så många som är intresserade av vad jag skriver, men är samtidigt medveten om att det inte krävs speciellt mycket för att bli en framgångsrik bloggare så länge som det finns människor som älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Så jag kör på som vanligt, tar på mig min vardagliga o-muntra min, och i bilen till jobbet lyssnar jag på Fredrik Wikingssons "10 bästa Dixie Chicks ögonblick" på spotify och kommer på mig själv att spela en och samma låt hela tiden. På repeat;
"I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm still mad as hell and
I don't have time to go round and round and round"
"Det här drar ihop sig till en helvetesdag, var så säker" tänker jag och mycket riktigt verkar dagen bli som förutspått.Ibland tycks saker man gör på jobbet bli helt tvärtom mot vad som man planerar den till. Nu hemma. Några djupa andetag innan det är dags för att åka till klubben och ordna med det sista inför klubbens tävling i morgon. Det kommer bli en lång kväll. En lång kväll med vänner och förhoppningsvis trevlig. Men det finns förstås ingen garanti för det. Även fritiden har tendens att bli bakvänd. Så mer andetag, mer djupa andetag och sedan Jakob Dylan med "In the arms of a ghost" och helt plötsligt ser jag allt så klart. "In the arms of a ghost"
