Det är liksom en "antiblogg" dimma som ligger tätt mellan mig och skärmen. Jag har så mycket "riktigt" att göra (tror jag). Jag har så mycket viktigt att göra (tror jag), men allra helst så skulle jag vilja skriva de där raderna just här. Här på denna plats. Här där inget tidigare är skrivet. Där allt bara är vitt. Precis som ett tomt blad i en bok utan text...
Precis som att jag ibland bara vill springa... springa så fort jag kan och aldrig sluta..., vill jag nu bara skriva. Skriva som i trance, som i ett vildsint töcken.
men jag skriver inget, jag bloggar inte, för det är så mycket som jag skulle vilja skriva om, om jag verkligen skrev något... Så många rubriker som måste sättas och förklaras.
Jag har ingen skrivkramp, jag är inte tom på ord, utan bara full med måsten, livet runt 40 syndrom och avsaknad av tid. Så jag jobbar istället. Gör klar den där presentationen som "måste" vara klar i morgon bitti och som inte hunnits med under dagen och jag pratar med min bror sedan som jag inte gjort på evigheter. När klockan närmar sig elva inser jag att dessa rader blir allt som blir denna kväll. Men det är rader, det är ord på vitt. Alltid en början, alltid en rubrik.
