Whitney och Mats under samma natt

Denna morgon möts jag likt många andra av Whitney Houstons död. Tevesändningarna handlar om Whitney, likaså tidningarna. De flesta i min ålder har säkerligen någon form av relation till denna kvinna och hennes musik. De fartfyllda låtarna på festen, sista dansen för kvällen, eller ...Bodyguard. Trots att jag var uppe en stund i natt var det först nu på förmiddagen som jag nåddes av nyheten. Min natt var fylld av hyllningar till Mats Sundin, följt av ett enda långt lidande därefter då Toronto blev totalt överkörda av Montreal. Matchen blev liksom en enda lång baksmälla efter den fantastiska inramning av vad man valt att kalla "Mats Sundin Night". Alla spelarna bar nummer 13 på bröstet som ett sorts hyllning till den forne lagkaptenen. Allt blev perfekt. Publiken var fantastisk, Mats föräldrar visade känslor öppet inför den stora publiken, Mats höll ett extremt känslomässigt tal och sedan; hans banner mellan Armstrongs och Salming. Men på något sätt så saknade jag något: Det kändes liksom helt tomt efteråt att laget presterat så dåligt i matchen efter ceremonien. Den där baksmällan kom alldeles för fort. Och sedan Whitney död på alltihop. Nä, det blev inte alls den morgonen jag hade tänkt mig. Rekomenderar dock att se ceremonin som går att se nedan. För en svensk är detta ett riktigt stolt ögonblick.