Jag sitter i arbetsrummet och på en skärm ser jag växelvis World cup i judo för damer (Warsawa) och för herrar (Prag). Samtidigt går jag igenom min privata mailbox på en annan skärm. En hel veckas brev som förtjänar någon form av uppmärksamhet. Självklart alldeles försent, men ändå kräver sin tid. Från Erics rum hör jag att full lek nu är på gång. Han är själv och ovanligt högljudd för att vara honom. Han har varit sjuk ett par dagar och har en dag "off" från polare och gemenskap och tillbringar vilan med massor av lek. Jag slutar att skriva och läsa och lyssnar på det som nu händer inne i Erics rum. Detta som händer just nu i min i år,10 åriga sons liv. Det är så intensivt, så övertygande och lekfullt, så att jag nästan lever med i det som händer, trots att jag sitter i ett helt annat rum, ett antal meter därifrån. Jag tänker för en stund smyga dit för att titta, men ändrar mig i nästa sekund. Vill inte störa, vill inte avbryta. Snart, mycket snart och inte allt för många månader och år, så kommer den där leken sluta. Han kommer känna sig för gammal för allt sådant där "barnsligt". Jag kommer inte mer att få höra "den där" glädjen ifrån detta pojkrum. Så jag stannar där jag är , lyssnar och bara gläds över att vara pappa till ett barn som snart inte mer kommer leka med sina gubbar, lego och farkoster något mer.
