En vecka med ofrivillig bloggpaus. Mina dagar räcker inte till. Det är långa arbetsdager, politiska möten och judoklubben. På det är jag pappa med allt ansvar och förpliktelser som det innebär. Jag är glad och stolt över att jag har ett sådant innehållsrikt liv, men samtidigt brottas jag med samma kval och stundtals desperation som miljontals andra i min situation har och känner. Att vara någonstans där mitt livet innebär att 80 % av hela livets händelser händer just där. Alltså mitt i livet. Jag läste det där någonstans i en vetenskapstidning och ställde mig i och för sig då frågande till det, men just i denna stund...i denna stund så inser jag att det måste vara så.
Det är fredag morgon och sedan i går kväll har jag sett framemot att kunna knyta ihop säcken och avrunda veckan. En omtumlande arbetsvecka på flera sätt har fart förbi, eftersom att flera saker fallit på rätt plats. Det är så underbart att lyckas när man arbetat så hårt under en längre tid på något man trott på. Detta tillsammans i ett starkt team där alla ger sitt yttersta för att allt skall bli bra. Jag har som regel att inte blogga om jobbet. Dagens mediaexplosion där Jobbprofilen är på radio, teve och i tidningar har dock fått mig att göra ett undantag. Såhär en stund inför intervjuer och telefonkonferenser tar jag mig således tid att blogga, medans allt går i 200 runtomkring mig. En utmaning i sig. Att vara mitt i livet innebär att tiden är den viktigaste och dyrbaraste tillgången som finns.
