Allt kändes så bra inför kvällens träningspass och jag såg riktigt framemot det. Det blev inte bra alls. Jag tog slut tidigt, men kämpade på. Randoripassen led jag mig igenom. För jag ville så mycket, men kunde inget göra. Blev bortgreppad hela tiden, inga tekniker funkade. I denna stund känns allt så tungt. Bara några få dagar kvar. Det finns sannerligen olika grader på god form.
Jag ringde min far från bilen på väg hem från jobbet. Jag ville be honom komma på söndag och se mig och Eric tävla. Det hade känns bra med hans stöd. Han var ju med redan från början. Sett alla mina matcher... Han sa; "Tommy...är det verkligen en så bra idé det här med att du skall tävla? Du är ju inte ung längre. Tänk på din...lever!
Just nu känns allt så tungt. Jag behöver lägga mig. behöver sömn. Behöver känna i morgon bitti att allt är ok. Inte denna tvivel, inte dessa textrader som mal i mitt huvud;
"The competition's getting younger
Tougher broncs, I can't recall
I'm much too young to feel this damn old
All my cards are on the table with no ace left in the hole
I'm much too young to feel this damn old"
