I brevlådan ikväll hittar jag ett litet a4paket från Kungsfoto som jag med viss spänning öppnar inne vid köksbordet. Massor av bilder av min son. Han ser bra ut. Precis som en far alltid tycker. Och jag känner de där ilningarna komma som först känns obekväma, men som finaliserar i något sorts välmåendepotpurri. Och jag ler, hela jag ler. Han är fin min son, men okammad. Ser ut i huvudet som jag brukade göra. Han har det där lite allvarsamma över munnen. Det som jag också brukade ha och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det finns rätt mycket som jag fått som jag egentligen vill att han skall få slippa. Allvaret, ilskan, grubbleriet (i unga år), nedstämdheten och rädslan.
Ikväll är det bara jag och han hemma. Jag skall gå och fråga om vi skall spela gitarr.
