För drygt ett år sedan var jag på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Det var sist gång som jag var på ett sjukhus. Idag sitter jag i kafeterian på Mölndalssjukhus och väntar på att min far skall komma ifrån operationsbordet. En planerad operation. Då;
ett mycket mer dramatiskt tillfälle. Dessa inrättningar har sannerligen en atmosfär om sig att andas död och olycka, även om allt är så lugnt. Kanske är det just därför, att det är så lugnt, som man känner den här olustkänslan? Eller beror det på alla med vita rockar, de överrepresenterade rullstolarna eller alla bistra miner? Varken internetuppkoppling eller färska dagstidningar tycks kunna ändra på detta faktum.
