Chokladtjuven

Jag somnade ganska tidigt i går och när jag väl somnat brukar jag sova djupt. Men någonstans djupt i mitt sinne har jag fått för mig att jag har en inbyggd katastrofvarnare som omgående skall väcka mig om faran lurar bak hörnet. Jag har egentligen förberett mig länge på hur jag skall agera den dagen då fienden står i mitt rum. Jag har gått igenom det detalj för detalj, hur någon tar sig in, hur jag gör mig redo på bara någon sekund. En snabb analys och sedan hur jag rör mig blixtsnabbt och agerar likaså, hur jag med en snabb och distinkt rörelse med mitt trubbiga vapen eliminerar inkräktaren..
Den senaste natten skulle visa sig bli min premiärföreställning som inbrottstjuveliminerare. Någon rörde sig med nästan ljudlösa steg i köket. Någon försökte dölja sin närvaro. Något som fick min katstrofvarnare att försätta mig i direkt stridsläge. Så snabbt ur sängen och på mindre än en sekund var jag ur sovrummet, naken, adrenalinstinn och redo för attack! Samtidigt som jag tände lampan gjorde jag ett utfall mot inkräktaren, som i sin tur skrek till i skräck av blotta åsynen av mig. Och sedan skrek jag också, lika skrämd och rädd som inkräktaren. Nu visade det sig att inkräktaren var A som ilsket fräste åt mig att det var stor synd och skam att man inte kunde ta sig en nattlig chokladbit utan att riskera att bli påhoppad. Att vara en nattlig riddare är således inte alltid så glamoröst.