Sensommarmorgon i Ellenö

Av sommarbloggare Ronny Widekärr

Nattens täcke sveper sig över den glasklara dagens muntra egenskaper. Dessa ständiga skiftningar undkommer ingen - allra minst mig själv. Klockan är cirka fyra på morgonen. Jag har just lämnat källaren och musiken för att istället känna atmosfären av höstens, i detta skede, trevande försök att undanröja sommaren. Det enda vi med säkerhet vet är att vi ska dö och därtill även att sommar blir höst, höst blir vinter… http://soundcloud.com/ronwid/morgon-pa-nya-ang

Jag tar på mig min gamla slitna jeansjacka och ett par rejält tilltagna gröna stövlar och naturligtvis min keps som säkert redan 1994 var påtagligt luggsliten. Jag låser upp dörren och ger mig ut i den svala och tidiga sensommarmorgonen. Vanligtvis brukar jag nu ta till höger, i riktning Torps kyrka. Det var länge sedan nu, jag och min bäste vän Johan R, stjärnklara nätter satt på kyrktrappen och filosoferande samtidigt som vår gemensamma blick hade fokus på Herrestads tevemast långt borta i fjärran.

Men som sagt - jag väljer att inte gå höger. Jag hoppar över det vita staketet och tar vänster i riktning Nya äng via Ellenös reningsverk. Vinden ruskar i lövträden och skapar ett tilltalande brus samtidigt som ett oidentifierbart djur, troligtvis en grävling, rasslar till i diket strax framför mig. Vad jag däremot inte hör är fågelkvitter. Och det saknar jag. För lite drygt en månad sedan var just detta fågelkvitter en stor del av nattens lockelser. När skulle den brokiga skaran fåglar börja sjunga: klockan 03:10 eller kanske redan 03:08?

Nu står jag nere vid reningsverket och tittar ut över den vackra Ellenösjöns gnistrande vatten. Dock störs jag något av reningsverkets mullrande. Jag väljer därför att följa åkerkanten som bildar en naturlig gräns mellan sädesfält och skog; efter en kortare sträcka i åkerkanten väljer jag slutligen att ta vänster för att därmed tränga in det täta buskars som för cirka tjugo, trettio år sedan var en glänta. Vad många inte vet är att här döljer sig en djurkyrkogård. Här ligger nämligen en Karelsk björnhund begravd. Därtill två kaniner och en katt. Nu närmar jag mig mitt slutmål. Platsen som för 100 år sedan var en gård. Av detta minner blott ett äppeltråd och intet mera. Förövrigt är inte Nya äng en äng längre utan snarare ett mellanting mellan buskars och ungskog.
Och så slutligen - nu sitter jag på berget. Bakom mig ligger Nya äng och framför mig ser jag den gula åkern, skogarna och de röda stugorna strax intill Ellenösjöns strandkanter.

Därmed är cirkeln sluten och jag kan inte annat än att ändligt knyta an till mitt första blogginlägg denna sommar som handlade om att komma tillbaka till sin hembyggd. Nu är jag tillfredställd, mätt och belåten på Ellenö, sommar och naturupplevelser. Därmed tackar jag för mig, packar resväskan och far hem till Stockholm.

Nog