Kommuner är inte helt enkla att förstå sig på

Av sommarbloggare Kent Nilsson

Kommuner är viktiga organisationer i vårt samhälle. Landets 290 kommuner ansvarar för en stor del av den vård, skola och omsorg som utgör ryggraden i den svenska välfärdsstaten. Förutom detta ingår även en rad andra viktiga samhällsuppgifter som behövs för att vår vardag ska fungera. Det är först när något går snett som många av oss verkligen inser vilket betydelse den kommunala servicen har för oss medborgare.

Under det senaste decenniet har jag ägnat en stor del av min yrkesverksamma tid åt att forska om kommuners organisation, ledning och styrning. Under denna tid har jag lärt mig mycket om hur kommuner fungerar, men också en hel del om hur dessa komplexa och dynamiska organisationer inte fungerar. Min allra första lärdom om kommuner skaffade jag mig dock långt innan jag inledde mina forskarstudier.

Året var 1985 och jag hade precis avslutat mitt första år på gymnasiet. Innan jag kunde ta sommarlov skulle jag dock först arbeta åt min hemkommun. Lönen var visserligen usel, men eftersom alla vid denna tid förväntades sommarjobba, utgjorde det inget större hinder. Jag tågade därför stolt i väg till kommunhuset för att få instruktioner om vad som skulle göras. Väl där fick jag reda på att jag och två andra grabbar i min ålder skulle ägna de tre kommande veckorna åt att putsa fönster i kommunala lokaler och fastigheter. Vi fick också reda på att vi utgjorde en av flera grupper inom kommunen som hade samma ärofyllda uppdrag och att vårt ansvarsområde rörde de centrala delarna av staden.

Efter en mycket kort introduktion drog arbetet igång. Och vad vi putsade fönster. Det stora kommunhuset med sina många fönster tog oss mindre än en vecka att slutföra. Nästa anhalt var socialförvaltningens lokaler och även där fortgick arbetet i rask takt. Lokal efter lokal avhandlades på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Så här i efterhand har jag förstått att vi måste ha varit en i det närmaste helt perfekt fungerande grupp. Vi hade roligt tillsammans, delade många privata intressen och sporrade varandra till att öka tempot och effektivisera arbetet. Föga anade vi att vår tid tillsammans var på väg att få ett oväntat och abrupt slut.

När samtliga fönster var färdigputsade i en av kommunens äldsta lokaler, fick vi besök av den person som ansvarade för sommarjobben inom kommunen. Vi var övertygade om att han kom för att ge oss beröm för vårt goda arbete, men istället fick vi beskedet att vår tid som kommunala sommarjobbare nu var över – trots att fem dagar återstod av de tre veckor som kommunen hade lovat oss arbete. Skälet var att vi hade arbetat snabbare än planerat och att det därför helt enkelt inte fanns några fler fönster att putsa inom vårt ansvarsområde. Vi skulle givetvis inte heller få någon lön för de dagar som uteblev. Besvikelsen var självfallet stor i gruppen, men den ansvarige kom i alla fall med ett positivt besked. Han behövde en av oss för att bistå en grupp inom ett annat ansvarsområde där arbetet hade gått långsammare än planerat. Eftersom jag var äldst av oss tre, erbjöd han mig detta arbete. Efter en kort överläggning med de övriga, bestämde jag mig för att tacka ja. Jag tog avsked av mina arbetskamrater och begav mig i väg till en skola en bit utanför stadens centrum.
När jag kom dit möttes jag av en grupp bestående av åtta tjejer som samtliga var äldre än jag. Dessutom var några av dem riktiga skönheter, vilket både var intressant och en aning besvärande för en pojke i tonåren. Under den period som vi grabbar hade arbetat tillsammans hade det hela tiden funnits en kommunanställd arbetsledare vid vår sida som fungerade som en slags förman (vi arbetade och han utförde ”ärenden”). I min nya grupp fanns dock ingen sådan, utan gruppen hade istället bemyndigats med rätten att själva bestämma hur arbetet skulle läggas upp och utföras. Den snyggaste av tjejerna hade utsett sig själv till gruppens informelle ledare och det var också hon som hälsade mig välkommen. Eftersom det var fredag eftermiddag tyckte hon att det var lika bra att jag återkom på måndag så skulle hon ge mig instruktioner.
När jag kom tillbaka på måndag blev jag snabbt varse om att gruppen arbetade på ett annat sätt än vad vi grabbar hade gjort. Bland annat tillämpades en form av förberedande uppladdning inför arbetet som alla förväntades delta i. Kortfattat gick det ut på att vi skulle komma till arbetet klockan åtta. Därefter skulle var och en leta reda på ett lämpligt ställe att sova på fram till lunch. När sovstunden var avklarad, skulle gruppen sedan laga till en gemensam lunch och först efter att den var avnjuten, kunde själva arbetet ta vid. Eftersom jag var ny i gruppen och kände mig i underläge gentemot de äldre tjejerna, bestämde jag mig för att inte avvika från gruppnormen – även om det kändes lite bakvänt att få betalt för att sova.
På den tredje dagen väcktes jag dock bryskt av en av tjejerna som med andan i halsgropen förklarade att den som ansvarade för kommunens sommarjobb hade kommit på ett oannonserat besök. Denna person hade jag som bekant redan haft förmånen att stifta bekantskap med och jag kommer ihåg att jag hann fundera på vad han kunde vilja denna gång. Sömndrucken tågade jag in i rummet där personen befann sig tillsammans med en grupp nu skamsna tjejer. Efter en stunds tystnad som kändes som en evighet började den ansvarige att skälla på oss. Han var högröd i ansiktet och förklarade att detta var det värsta som han hade varit med om under sina 30 år inom kommunen. Gruppens informelle ledare försökte lugna honom med sin eleganta och välutvecklade charm, men det bet inte. Den ansvarige halvskrek att det inte var konstigt att gruppen inte hade hunnit med att putsa fler fönster, eftersom vi ”bara låg och sov på jobbet”. Det korta och intensiva mötet avslutades med att samtliga fick sparken med omedelbar verkan.
Jag hade därmed fått sparken två gånger från kommunen inom mindre än en vecka. Den första gången på grund av att min grupp och jag hade arbetat för effektivt och den andra gången därför att vi hade varit för ineffektiva. I efterhand har jag många gånger funderat på hur detta kunde komma sig, men utan att egentligen komma fram till ett entydigt svar. Det kan emellertid ha varit denna erfarenhet som sedermera bidrog till att mitt forskningsintresse om kommuner väcktes. Oavsett om så är fallet eller inte, rangordnar jag de inledande veckorna av sommaren 1985 som mycket betydelsefulla i min ambition om att öka förståelsen kring hur kommuner fungerar och inte fungerar. Helt fullärd inom området kommer jag nog dock aldrig att bli.