Dylan blir 70 idag och jag ägnar en stund tanke över vad hans musik betytt för mig och vad jag egentligen har för favoritlåt/favoritlåtar. Att jag gör detta är egentligen inte konstigt då de senaste media i dagarna varit fyllda av Dylanmaterial inför hans sjuttioårsdag. I söndags ägnade jag en längre tid åt att läsa DNs kultursöndags reportage om denna man och sedan har allt snurrat på.
Så här lite drygt ett år senare har askmolnen intagit himlen och satt skräck i Europas flyresenärer ännu en gång. Då, firade familjen Anettes 40årsdag på Gran Canaria och askan fördubblade vår semestervistelse den gången. Ingets som vi led något större av. Värre var det för dem som aldrig kom iväg. Förra veckan pratade jag med en man som glatt berättade att han och hans fru skulle åka till Cypern om några dagar. De hade varit på väg ifjol, men natten innan avfärd ringde telefonen och det var resebolaget som berättade att det inte blev någon avresa. Nu, drygt ett år senare, skulle resan verkligen bli av...eller?
En kollega på mitt jobb har under ett års tid planerat en längre USA tripp med avresa från Oslo. Även här är det högst ovisst om resan blir av.
Själv har jag inte planerat in någon resa alls förutom den med bilen hem från jobbet om en stund. Självklart har jag laddat med Dylanplattor.
