Det är matchdag och jag sitter skönt nedsjunken i soffan. För mig är det dock natt. Snart matchstart. Ismaskinen gör sitt jobb. En Zamboni som likt en actionhjälte drar publikens blickar till sig. För det är något magiskt med dessa maskiner. I alla fall i amerikanska ishallar. Folk blir som paralyserade när ismaskinen kommer in och att få bli den att få åka med i pausen några varv runt i rinken verkar vara kvällens höjdpunkt för många. De utvalda lottas ut. Har man tur får man sitta där på denna mäktiga ismaskin av märket Zamboni och vinka till den exalterade publiken. Det är ett märkligt fenomen och när man sitter här i soffan är det förståss svårt att förstå känslan och dragningskraften. När man är i arenan är det något annat. Själv har jag aldrig fått åka med på en Zamboni. Inte ens på Fridhems maskin av det tyska märket Icebear har jag fått mig en gratistur. Men jag kan medge att jag stått där och kollat på den, när jag varit i ishallen. Jag har studerat dess kälke med den supervassa iskniven. Den som kan justeras i olika vinklar för att hyvla isen. Sånt intresserar mig. Dessa ismaskiner drivs ofta av diesel eller gasol, men en Icebear som finns i Fridhemshallen har batteri, alltså visserligen ingen Zamboni, men den har en viss dragningskraft ändå. På teven ser jag hur Zambonin tar ett varv till. Detta kommer bli dess sista innan match. Den är gigantisk och smått imponerande. Ser inte så mycket ut för världen så här i teveperspektiv, men jag vet. En ismaskin är mäktig, häftig och underhållande.
