Jag är en ja sägare. Tycker inte om människor som är det motsatta. Rent instinktivt svarar jag ja på frågor. Det ger mig en positiv livsyn och livsengagemang. Ibland kan det dock vålla problem. Man måste leva upp till det som man sagt ja till. Ibland påverkas andra. Som idag när Passivhusdagarna är i hela Sverige och jag som i ett tidigt läge svarade ja på om jag skulle kunna tänka mig visa upp vår lägenhet för allmänheten. Ja, ja, ja.
Och först kommer tidningen och jag är fortfarande kvar på träningen. Anette tar emot. Hon är inte helt överlycklig för arrangemanget och att jag sagt ja. Nu skall hon dessutom plåtas för tidningen och svara på massa frågor. Hon känner sig inte bekväm med det. Jag ringer hem för att kolla läget: jo tidningen är där, när kommer jag och Eric hem? Vi är på väg. Väl hemma fortsätter besöken och de avlöser varandra. Mellan 11- 14 är vår lägenhet till allmän beskådan. Jag har avlöst A. Svarar på alla de frågor som kommer. Det går bra. Jag känner mig bra inläst på passivhus och tekniken. Besökarna verkar vara nöjda. Jag är nöjd för att jag framförallt fått möjlighet att prata väl om Valbohem och Färgelanda. Mitt "ja" har därför varit något bra, även om det kostat några poäng hos familjen.
