Bloggen är död i nästan två veckor. Inget händer, inga inlägg, bara massa vånda, skrivkramp och dåligt samvete. Jag reser en del, har en del åtaganden, nytt jobb och en familj som behöver min uppmärksamhet. Allt det där är massa dåliga bortförklaringar för att förklara stressen. Försöka urskulda sig för att man inte skriver. Så till alla ni som frågar vad som egentligen händer; jag skall inte sluta att blogga! Det är fortfarande något av det roligaste som jag vet.
Helt plötsligt befinner jag mig där som jag själv lovat mig att aldrig hamna. På defensiven, golvad och ursäktande.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva hamna i denna bloggstressbubbla.
