Om några dagar blir jag 41. Det känns när jag står på judomattan. Hur mycket jag än kämpar blir det med åren tuffare att få tajmingen att stämma. smidigheten och rörligheten blir inte bättre och mot en snabb nittonåring upptäcker man snabbt att det inte är just snabbheten man skall konkurrera med.
Häromkvällen konfronterades jag av insikten, att jag var i särklass äldst på mattan. Det var i slutet av träningen. De andra stretchade och småpratade med varandra. Jag gjorde inget av det. Jag var alldeles för trött för att ens orka försöka.
Ingen av alla de andra har ännu fyllt trettio. Flera har inte ens fyllt 20! Ibland när jag har en bra kväll kan jag spöa dem alla. Det handlar bara om att ha "bra kvällar". Denna kväll hade inte varit en sådan, men jag hade fortsatt att kämpa på och kunde ändå lämna mattan med viss värdighet. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur många av dem som fortfarande kommer stå på mattan när de är i min ålder.
