Gatumusiker

Gårdagens stora nyhet var att man skall förbjuda gatumusik i Göteborg stad. Detta har förståss från flera håll väckt vrede, oro och irritation. Det får mig att tänka på en händelse för några veckor sedan när jag och min bror promenerade från city in till gamla stan. Min bror är musiker och har jobbat med musik under större delen av sitt vuxna liv.Plötsligt säjer han; "Jag är så förbannat trött på alla de här gatumusikerna som står överallt och spelar och tigger pengar. Dessutom skräpar de ner." Med mycket förvåning i min röst, svarade jag brorsan med att påminna om att även han och jag för ett par decennium sedan vandrat runt som gatumusiker i huvudstaden. Han nickade och med hans svar kunde man dra slutsatsen av att det inte var ett minne han var stolt över.

Vi gick tysta sedan några hundra meter och jag funderade på det där han sagt. Vi kom till slut in på västerlånggatan och där stod det mycket riktigt gatumusiker och spelade och sjöng. När vi precis gått förbi dem, vände sig plötsligt min bror om och gick fram till gatuunderhållarna. Jag höll andan och stelnade till. Han plockade upp 3 hundralappar ur plånboken och la försiktigt ner sedlarna i den strategiskt utplacerade burken. Gatumusikernas ögon glittrade till och mungiporna for upp och människor runt omkring stannade till. Min bror gick tillbaka till mig och fortsatte att gå, medans jag stod förstummad kvar. När jag sedan frågade varför han gjorde så för, svarade han "ja men såg du inte, det låg ju bara ett par 50 öringar i burken." Jag nickade, men sa inget. Man kan ha hat mot gatumusiker men ändå visa stor medmänsklighet.