Det är bara det som man vill minnas som man minns

"Det är bara det som man vill minnas som man minns" som det står i visan. Jag läser min brors kommentar på ett inlägg jag tidigare gjort som handlade om judo och vår gemensamma judoupplevelse i Färgelanda judoklubb. Min bror är klockren i flera av sina beskrivningar och målar upp en vacker bild av svunnen tid då vi både två var aktiva samtidigt och upplevde mycket kul både på och vid sidan av judomattan. Det min bror tyvärr glömmer, eller kanske väljer att utesluta är att när han själv valde att hänga in judogin (ja, judokläderna heter faktiskt så)för gott, stannade jag kvar på mattan och valde att besöka dojon vecka efter vecka, år efter år. Någonstans där hände det också att jag körde på i ett ganska tufft tempo, precis som det faktiskt hände att jag gjorde under den tiden som min bror beskriver. För det är ju så, att alla har vi vår egna historia att berätta. Vi skapar den efter hur vi uppfattar händelsen och situationen. Så här efteråt är det också självklart härligt att kunna romantisera verkligheten. För som det står i visan; "det är bara det som man vill minnas som man minns.