En vinkning i fönstret

Denna morgon är det kallt, det snöar och ovissheten om Saabs framtid hänger som tunga moln på morgonhimmelen. Jag är trött och inte på mitt bästa humör och när jag och Eric kommer fram till fritids förklarar han att jag inte inte behöver följa med in. Jag insisterar. När jag frågar om jag inte skall få någon kram, skakar han på huvudet och säger tyst; nej pappa, inte nu. På vägen ut känner jag mig ännu mer dyster. Barnen växer upp så fort. Av någon anledning vänder jag mig om efter ett par meter och ser min son stå i fönstret och vinka. Ett tårfyllt och glädjefyllt ögonblick som sedan håller mig vid mod under resten av dagen.