Så gott som varje lördag morgon går jag upp ganska tidigt. Jag äter en rejäl frukost, packar min träningsväska och åker sedan till judoträningen tillsammans med Eric. Det är ett glatt och förväntansfullt gäng av 6 och 7 åringar som möter upp. Ca ett 15 tal. Denna lördag har inte varit annorlunda. Väl hemma möts jag via media av att Ingemar Johansson gått bort. Den stora svenska boxningslegendaren har gått sin sista match. Efter lunchen ängnar jag tid åt att läsa in mycket av de skrivna material som finns om Ingo på webben. Jag går sedan och lägger mig för att vila och somnar snart. I drömmen är jag själv boxare, men tyvärr ganska medelmåttig, för att inte säga kass. Jag boxas på, får gå mycket med matcher, men allt för ofta mot motståndare som är ännu sämre än mig, så jag lyckas vinna. Jag hamnar i tidningar och blir intervjuad i tevesporten. Ingo blir min personliga mentor och vid det ögonblicket händer det något med mig. Jag blir helt plötligt en riktigt bra boxare. Jag kan känna det så starkt.Stora sponsorer hör av sig och jag får inbjudningar till kändisfester Jag tränar som Rocky Balboa och får en titelmatch mot "the beast from the east". Jag står vid en brytningspunkt. Jag håller på att slå igenom. Jag känner mig stark och oövervinnlig. Då...just i den stunden då livet känns som mest underbart vaknar jag...
Sedan två timmar tillbaka ligger jag fortfarande kvar i sängen paralyserad.
Jag är fortfarande lika besviken och irriterad över att jag aldrig fick gå den där titelmatchen.
