Både jag och min bror hade stor fantasi som barn och vi lekte alltid mycket och tillsammans. Ofta lekte vi med dessa små cowboysfigurer som var så populära under första halvan av 70-talet. Det var alltid de goda mot de onda. vem som fick vara god eller ond var inget som vi egentligen hängde upp oss på, vi satte ju ändå våran egna prägel¨på våra "gubbar", så de blev ändå på någotvis godo, även om de nu egentligen skulle vara motsatsen. Däremot så vann jag alltid! Det var alltid jag som slutade som segraren och dödade alla av min brors "cowboys". jag minns att min bror vid ett antal tillfällen triumferade i förtid över en storslagen plan han lurat på och nu skulle sätta i verket för att få kål på mig, men... jag hade alltid ett motvapen, hur konstigt och overkligt som det nu än kunde vara. Det märkliga var att han aldrig gav upp. han erkände sig besegrad och höll med om min storslagenhet och redan nästa dag var han beredd för att utmana mig igen, nu med en ännu bättre plan.
Idag gav jag min son ingen pardon. jag slutade som segrare vid bägge tillfällena. Tyvärr var inte Eric alls pigg på att visa mig "min storslagenhet" utan var beredd att personligen ta till handgripligheter. Tålmodigheten är inte densamma som förr.
