På grund av , "Så skall det låta" igår blev jag tvungen att även titta på kvällens avsnitt av "körslaget". Lustigt egentligen, jag är egentligen allergisk mot sådana här program och en sådan här kväll då flickorna lämnat boet och jag är ensam tillsammans med Eric och karl, har jag teven helt för mig själv. Grabbarna har slocknat och jag har sett fram mot en action rulle. men, Icke! jag ser på körslaget, men det har sin förklaring. Anledningen är Brolle jr. Jag har alltid gillat den snubben och han överaskar mig ständigt med sin röstresurs. I körslaget sjunger han inte, men han sätter sin prägel ändå, genom att leda sin kör till magiska höjder med min favorit "Suspicious Minds". Wow! men, det var Brolle och Lindas version av en annan favvolåt American Trilogy igår, som fick mig totalt utmattad. Dubbel wow! Och, här kommer vi till kvällens anledning till detta inlägg.
Denna historia fick jag förövrigt möjlighet att berätta på påskafton i år för första gången då Kristina och Mattias berättade om sin stundande Florida resa och om Stoppet i Fort Meyers i synnerhet.
Så,
I andra delen av 1990 - talet var jag och min mycket gode vän Janne Nyvall under ett par veckor i Florida och reste runt med bil. Ett stopp blev i Fort Meyers beach. Det var inte planerat, det blev bara så. Inte trodde vi när vi anlände den där morgonen och sprang runt och letade efter "fräcka" solbrillor, att vi skulle få uppleva något av de häftigaste ögonblick i våra liv.
Efter en tuff dag på stranden med mycket sol, drog vi oss tillbaka några timmar för att senare under kvällen bege oss ner till stranden. En massa folk hade hade samlats därnere och vi såg direkt att uppmärksamheten var kring den flaggstång som stod centralt belägen ovanför stranden. Flaggan var på väg att halas ner och alla slöt upp i den amerikanska nationalsången. Även jag och janne sjöng med.
"Gave proof thro' the night that our flag was still there.
Oh, say, does that Star-Spangled Banner yet wave
O'er the land of the free and the home of the brave"
Det var en mäktig känsla att stå där bland alla människor och för några sekunder kände man sig själv som amerikan...Vi rös...
Sedan blev det tyst. Allt blev svart. Vi stod där alla, kanske en sekund, kanske två. Man kanske visste vad som skulle hända, men inte jag och Janne. Plötsligt lös Området upp igen och man fick se hur sydstadsflaggan halades upp. Ett stort jubel uppstod, Folk skrek av glädje och sedan föll alla in i sydstats hymnen;
"Cause dixieland, thats where I was born
Early lord one frosty morning
Look away, look away, look away dixieland"
En kollektiv orgasm.
Jag grät, Janne grät och vi omfamnade varandra och trots att allt "bara var så amerikanskt" visste vi båda att så mycket lyckligare och vackrare än så här kunde det aldrig bli.
