Den lokala tidningen kom på besök till klubben i kväll. Jag kände mig väl förberedd och laddad. Idag skulle jag kunna köra för fullt igen efter att varit förkyld under tre veckor. Men, så blev det inte. Redan vid uppvärmningen började min höft krångla och jag hade uppenbara problem med de inledande övningarna. Som tur var "räddade" reporten mig, genom att snällt fråga om hon kunde få störa mig i ett par minuter." Visst ställde jag upp. Jag är ju klubbens ordförande." Det jag minst ville var att tonåringarna skulle få nys om mina tydliga tecken på ålderdom och svaghet. Jag har det tufft på träningarna ändå. Den lilla pausen verkade göra gott, eller så var det så att springa runt, runt, inte lämpar sig för min slitna kropp. Jag kom åter tillbaka när det var dags för randori. Jag älskar att fajtas och jag rörde mig obehindrat både i mattan(newaza) och stående. nåväl, rörelse är väl kanske att ta i. Faktum är att jag aldrig varit någoting för att dansa runt på mattan. Hör inte till judon. Det är ngt som andra får ägna sig åt. Min vän Janne, t ex. Han gillade det och gjorde det dessutom på ett underhållande sätt. Men jag...står still, tar kanske ett steg fram, visar att jag vill greppa, greppar så fort jag får tillfälle och följer upp det med en attack! Ofta utan resultat i ett kast, men det spelar ingen roll, därför att jag alltid trott att jag satt mig i respekt hos motståndaren på det viset. Idag visar det sig att det var ett bra val. Hade jag varit en runtflängande judoka, med ryckande och slitande, hade avslöjandets tid nu varit här. Jag är med andra ord beroende av att kunna styra tempot, matchen och visa attityd av rent fysiska skäl. Jag orkar egentligen inte, mina krafter är borta efter 5 sekunder.
Det är verkligheten. Men, men, det blev några lugna randoripass och det passade mig perfekt. Behövde aldrig ta ut mig, lyckades undvika de riktigt jobbiga. Nu skall jag ta det lungt ända tills nästa vecka. På måndag måste jag köra för fullt.
