Jag checkar in på ett Best western Hotel efter att tillbringat mesta delen av dagen i bilen känns det som. jag befinner mig i Skånes huvudstad och skall vara här i ett par dagar. Rummet jag bor i skall vara ett enkelrum, men sovrummet pryder med en stor dubbelsäng i mitten. Best western kallar visst detta koncept för "business class" Lite större, lite fläshigare. jag tycker lägenheten är ganska intetsägande, opersonlig och tråkig. Hursomhelst, spelar mindre roll, nu är dagen över och den har känns lång och seg. Jag har haft ett par möten, men de har varit ganska enkla. Det är alltid skönt att komma till rummet efter en hård dag "on the road". Under dagen har man sett framemot kvällen, lugn och ro, kanske lite bastubad, en sen middag på hotellet och sedan somna med teven påslagen. Ett vattenhål, en oas, långt ifrån hektiskt familjeliv och jobbstress. Att bara ha de där timmarna med sig själv...
Total tillfredställelse.
Nu blir det aldrig så. När ja väl kommer till hotellet ringer jag hem för att kolla så att allt är okay. I kväll svarar Eric och han berättar att han är arg på mamma för att han inte fick något skum i badet, samtidigt som jag förstunden står högt i kurs och det bekräftas med att han avsluta vårt samtal med, "jag älskar dig pappa". sedan lämnar han över telefonen till Anette och vi pratar lite om min dag, jag frågar om hennes, jag frågar om hur det är med Marie och Anette berättar att det gått bra för Eric på dagis. Vi pratar inte om något speciellt, men det börjar genast göra så ont, jag vill inte vara i det här rummet längre. jag vill vara hemma, sova hemma, vara nära...
Förbannelse! Jag längtar hem!