Ännu en vacker morgon. jag känner mig utvilad och pigg. Jag läser igenom kvällstidningarnas webvariant och fastnar för en omröstning om Elitseriens mest hatade lag som finns att finna i Aftonbladet. jag röstar själv, Frölunda utan tvivel. Hade Leksand inte legat en divison ner hade det blivit svårare, men nu enkelt. Om man skall tro Aftonbladets läsare är Färjestad det lag man tycker sämst om, tätt följt av Djurgården. De lag som klarar sig bäst är Timrå och Luleå, där Luleå får mest hatprocent, men ändå blygsamma 2,6. jag konstaterar trots mitt intresse, att det är ganska anmärkningsvärt av Aftonbladet att ställa "hatfrågor". Gör man inte "hatet" legitimt på det sättet och ger bränsle åt huliganism och fortsatt våld inom idrotten?
Det blir inte bättre än så att jag denna morgon, med en kaffekopp i handen, vid köksbordet, blir fast i begreppet "hat". Är "hat" något högst naturligt, självklart, bra, eller förkassligt, otäckt och motbjudande? I somras hörde jag någon på radion prata om just "hat". Minns inte vem det var, däremot att det som sas gjorde starkt intryck på mig. Bland annat konstaterades det att motsatsen till "att älska" inte är som många tror; "att hata", utan motsatsen till "att älska" är "likgiltighet". Tänkvärt.
