Nya Kontokort

I början av nittiotalet var det fortfarande "collect call" som gällde om man var utomlands och ville ha kontakt med sina nära och kära. En gång ringde jag hem till min egna lägenhet som brorsan lånade när jag luffade runt i amerikas förenta stater. Jag befann mig hos några vänner i ett schaskigt hus två mil utanför New Orleans, i en liten stad som heter Gretna. De hade ingen telefon, så jag hade tagit mig in till Greyhoundstationen och sökt upp mynttelefonerna där. Jag la i en quarter och ringde collect call centralen. Jag bad dem ringa upp mitt nummer hemma i Sverige. Jag kunde höra min bror svara och telefonbolaget ställa sin obligatoriska "line"; Ett inkommande samtal i från Usa, är ni beredd att betala samtalet sir? En hysterisk bror svarar; "no",och slänger sedan på luren. Operatören meddelar mig det jag redan hört och jag ber henne ännu en gång ringa samma nummer. Samma procedur upprepar sig och min bror säger fortfarande "no" och slänger på luren. Senare på dagen försöker jag igen och efter femte gången då brorsan t om lagt till frasen; "I have no money", innan han slänger på luren, vill inte den kvinnliga operatören vara med längre, detta trots att jag bedyrar att det är hem till mig själv som jag ringer.Trots att jag påpekar att det egentligen är mig hon skall fråga om jag accepterar att betala...Vem vet hur min bror egentligen tänkte i den stunden. Han var ung och trodde kanske att han själv skulle få betala på ngt sätt. Inte visste väl han att samtalet skulle hamna på min telefon räkning såsmåningom. I dag regerar mobiltelefonen och på bara några få sekunder kan man nå den man söker. I slutet av åttiotalet gjorde betalkorten sin entré hos "de vanliga" brukarna. Men att betala med kort var fortfarande långt ifrån vanligt. Jag minns hur jag som anställd på Pressbyrån drabbades av att en kund skulle betala med kort. Det kanske rörde sig om var femtonde kund, men det stoppade upp kundrytmen totalt. Kön växte och det blev lätt oroligt i butiken. I början ringde man upp en central där man presenterade sig och sedan berättade namnet på kunden och dens kortnummer. Detta tog flera minuter. Senare började man att "dra" korten, men även det gick hopplöst sakta. Inte allt för sällan avbröts processen och man fik börja om från början. Sedan vet ni vart utvecklingen tog oss. Datoriserad direktkommunikation med bankerna världen över och pengar som hann lämna kontot innan man hunnit blinka. Detta fram tills idag...För någon månad sedan fick jag och Anette nya kort.De gamla byttes ut för som man sa; "öka säkerheten". Kortet utrustades med ett chips som skulle öka säkerheten ännu mer. Framförallt användes det mycket ute i Europa och i vissa länder tog de bara emot kortet med det nya chippet. Ingen berättade att det sedan skulle bli nästan omöjligt att använda kortet utomlands. Allt som oftast måste själva kortbetalningsproceduren göras minst två gånger. Ofta fungerar det överhuvudtaget inte! Själva proceduren är rejält långsam och är inte långt ifrån den hastigheten man fick räkna med i slutet av åttiotalet. Först förs den ändan där chippet sitter in i en avläsare. Det tar tid. Sedan slår man in sin kod, väntan...Går det igenom måste man dessutom fylla i sitt personnummer och skriva sin namnteckning. Visst vill jag skydda mina tillgångar och visst vill jag ha hög säkerhet, men detta är löjligt. Så långt som vi idag kommit i teknologiskt kunnande, borde en bättre och smidigare lösning kunna tas fram. Kommer nästa steg bli att vi tvingas vänta ytterligare för att de skall ringa upp och kontrollera kortet? Skall man acceptera det har? Det r som att ringa Collect call igen, ett lotteri.