Alla dessa fyror. de är bra, t om mycket bra, men medaljerna uteblir. Tidigare musse, idag Sanna och Holm. Sanna bara en fjuttig hundradel från brons, två från silver, fem från guld...Sedan sticker ngn i vanlig ordning upp en mikrofon i ansiktet på henne. Då förstår jag hur enastående hon är. Vilken tjej, vilken idrottskvinna, en sådan härlig människa! jag kommer ihåg hennes far, Anders, en av Sveriges mest meriterade hockeyspelare. han var en av mina hockeyhjältar som barn. Han var också enastående i mina ögon. och...så i eftermiddag, direkt efter loppet, tårarna, rösten som svek, utrycken och de rätta meningarna...Sanna gjorde verkligen intryck idag.
Det är kallt nu på morgonen. Det finns de som behövt skrapa sina vindrutor de senaste två dagarna. i morse frös jag för första gången på mycket länge. Höst, höst, höst. känns jobbigt att den redan är här. Trots detta, bara att bita ihop. De sista minuterna skall jag ägna åt Jay Leno och John Travolta. När sedan natten sveper sig om mig skall jag hålla ett hyllningstal för våra svenska friidrottshjältar. Man kan trots att medaljerna uteblev, bara älska Musse, Holm och förståss; Sanna.