Jag började läsa på högskolan 1996 på dåvarande HTU. Därefter åkte jag till USA för att läsa en MBA med inriktning mot Management. De beslut som föranledde till mina akademiska val blev avgörande för vart jag är nu. Det var inga stora beslut i sig. Att jag började läsa 1996 var på något vis bara någonting som växte fram. Kanske visste jag hela tiden att jag än dag skulle ta detta steg. När jag en dag var redo, så "hoppade jag ombord" Ingen längre fundering. Ingen tvivel, ingen tvekan. Det gick ganska bra för mig och när min examen var i hamn tvekade jag heller inte att läsa vidare ett par år. Jag var inte färdig. Jag var på gång till Skottland, men valde USA tillslut. Bra väder och 2 NHL matcher i veckan var det som drog. Väl hemma igen efter dessa år av studier flyttade jag tillbaka till mitt Dalsland. Färgelanda var sig likt, men mitt liv var nytt. Dessutom hade jag nya kunskaper, drömmar, minnen i min ryggsäck. Jag hade fått många nya vänner under min resa. En del har jag fortfarande kontakten med, andra har försvunnit. Men, de lyckades, blev framgångsrika, blev proffessorer, rektorer, VD, Lärare, diplomater, ekonomer, företagsledare, forskare, mm.
I fredags fick jag ett oväntat telefonsamtal från en person jag inte pratat med på nästan tio år. Vi pluggade tillsammans. Gjorde en del arbeten ihop. Framförallt besökte vi ett antal fester tillsammans. Hade faktiskt rätt kul ihop. Jag hörde inget mer ifrån honom efter det att jag åkte till USA. Min vän blev aldrig framgångsrik. han tappade fotfästet ganska tidigt. Han berättade att han efter studierna och sina år på västkusten, flyttade norröver igen. Det funkade inget vidare, stack till Stockholm och blev nästan omgående utan bostad. Han hade sedan dess levt som hemlös. Han berättade om ett liv jag inte kände till. Han berättade för mig om hemska saker. För honom var det vardagen. Han umgicks inte med någon. Han levde ett ensamt liv. Berättade att han delvis ville ha det så, men saknade någon att prata med ibland. Då brukade han tänka tillbaka på vänner från förr. Var antagligen därför han ringde mig den där kvällen. Vi pratade en stund. Jag svarade på hans frågor. Han lät uppriktigt imponerad och glad över mina svar. Jag frågade honom bland annat om han hade några drömmar. Om han kunde se hur hans närmsta framtid skulle se ut. Han hoppades på en egen lägenhet. Han ville ha ett eget litet kök. Längre fram ett jobb, men han sa att det låg nog en bit fram i tiden. Hans jobbutsikter ansåg han inte för tillfället såg så bra ut, men en lägenhet kunde han få hjälp med om allt ordnade sig som det skulle. Och, det hängde på honom förståss. Han insåg det. Detta var en bra dag sa han. Han skulle ändra på allt nu. Ta tag i saker...
För mig gick det bra. Om jag någonsin tvivlat, fick jag nu det slutligen konstaterat. Men, det var inte självklart att det gjorde det för alla.
