Mitt i juletid! Den tid på året då allt tycks gå som fortast. Jag gläds över att jag är ledig resten av veckan och inte behöver åka i väg till jobbet i övermorgon och därför ha ångestladdade symptom i morgon. I stället skall jag ge mig i väg tidigt till morgonen för att trängas på mellandagsrea, för att förhoppningsvis hitta en lämplig teve.
Kan vara stressande i sig, men jag skall ta det coolt.
Allt är lungt så här långt. Förberedelserna inför julen var annars inte de bästa, då jag samtidigt som den första bilen körde ner i avgrunden på E6 vid Munkedal gjorde mitt första jobb på toa som magsjuk. Sjukan i sig var förståss jobbig, men dock av det lindrigare slaget när det gäller dess viktigaste attribut. Istället var huvudvärken förödande och den värk som spred sig som en löpeld genom hela kroppen och sakta men säkert bestämde sig för att krossa mitt skelett. Denna ihållande smärta var mördande, men övergående.
När det gäller E6ans välbefinnande vid Munkedal, ser prognosen mer dyster ut. Inte farbar innan sommaren och knappast till hösten heller. Det innebär att all tung trafik skall fortsätta att färdas genom Dalsland och min just nu helt underbara väg 172 ett bra tag till. Den sträcka av väg som jag dagligen färdas på till jobbet, som nyligen dessutom fått sig en efterlängtad renovering, kommer med andra ord snart se ut som den gjorde tidigare igen; gropig, spårig och okörbar. Men varför ängslas över det nu; Det är ju jul!