Jag borde välja mer av det i livet som ger mig njutning

En underbar dag för att ta med sig arbetet ut. Eller inte...

För varför sitter jag och arbetar en påskdag då jag egentligen inte skulle behöva det?

Svaret är förstås givet; jag är engagerad i så många saker som förutom att det kräver mitt aktiva deltagande i olika aktiviteter, också kräver förberedelse och omkring-arbete. Visserligen kräver mitt jobb också en del hemarbete, men i jämförelse med allt annat jag har att göra, är det ingenting. Jag tycker det är okej, så länge som jag tycker det är roligt. Så länge som det ger mig tillfredställelse och glädje. Som dagens arbete till exempel. Men det finns också saker som jag gör som jag tycker är mindre roligt, men som jag gör ändå. Varför kan man undra.


Påsk är en en underbar tid för reflektion. Livet är sannerligen för kort för att lägga det på saker som man tycker är tråkigt och som man faktiskt inte måste göra och om man som jag vet vad som får mig att må bra, borde jag göra mer av det varje dag, istället för det jag inte vill göra. 
Om inte - Varför då?
Sådär funderar jag idag.

Ljuset, kärleken och glädjen

Och så kom solen och värmen tillslut...
Det är glad påsk och vackert väder och jag tillbringar timmarna ute med bollspel, mat, sång och musik. Och när kvällen kommer tar "lillebror" adjö av sin älskade syster och vi står alla i hallen och vinkar och kysser hejdå.
Marie har åkt hem och det är tyst igen i vårt hus. E försvinner in på sitt rum, vi vuxna återställer ordningen. Den där småtråkiga ordningen som vi vuxna skapat för att ha något att kommentera om den bryts.

Sedan sätter jag mig ner och skriver
om alltihop. Först i min dagbok, sedan här. Det är helg och tiden sprakar av förhoppning. Det är nu allt skall hända, det är nu allt skall ske. Även om det inte är så, så är det känslan just nu. April är en härlig månad just därför. 

Jag tillåter mig själv att bara följa med. Bara hänföras och smickras. 
Och ljuset, kärleken och glädjen är mina vänner igen.

och framåt

kvällen kom solen och med det förhoppningen om att även påskhelgen utomhus skall bli en angenäm historia. Inomhus råder härlig påskstämning och dagen har inneburit massor av människor i mitt hus, god mat och härliga historier.

Och nu låter jag mitt mycket vanliga liv exponeras ytterligare en gång i cyber och för att göra det något sådär kontroversiellt placerar jag mig själv på en tron av svärd. Ibland önskar jag att jag skulle ha mer energi för att chocka, provocera och utmana. Tills jag får det, får jag nöja mig med att konstatera att det finns antagligen ingen som har det bättre än vad jag har det nu.

Summering

Dagar inrutade i perfektion

Långa dagar, långa nätter och så här mitt i stilla veckan förbereder jag mig för en sista heldag i huvudstaden. Den här resan är som gjord för att blogga, twittra, och instagramma, men av det har inget hunnits med. Det är liksom precis som när man jobbar; dagarna är inrutade i perfektion. Så jag sveper det sista av min förmiddagsöl, spanar på avstånd in dagens rubriker i DN, torkar min solsvettiga panna med handen och förbereder mig för en selfie att förgylla detta inlägg med.

Det är intensivt att ha semester, men ack så underbart.

En hjältes bejublade mottagande

Palmsöndag. Ingång till Stilla veckan, Holy Week. Börjar med en hjältes bejublade mottagande, går mot korset, slutar med seger. Det är där vi är nu och jag är på resa tillsammans med min son och hans polare denna dag, i denna tid. Vi är beredda att möta en ny vecka med glädje och förhoppningar. Vi åker från väst till öst och lämnar förhoppningsvis regn och kraftiga vindbyar för sol och en värmande stad. Vi tror på allt det där och medan jag ser landskapet utanför mitt fönster som hela tiden bjuder på nya dramatiska scener, strömmar Pluras "långsamt tåg" från lurararna vidare in i mina hörselingångar. Tåget kränger och skakar mest hela tiden, men jag gungar med, försöker inte parera, hänger med. 

Och så kommer tröttheten snabbt och pricksäkert och snart har jag slumrat till och befinner mig någon annanstans. I drömmarnas land. Verklighet möter fiktion och när jag sedan vaknar med ett ryck vet jag inte vad som egentligen är vad. Det är palmsöndag, den dagen då den tidens stora kändis och idol kom ridande in i Jerusalem för första gången. Hjälten som skulle rädda folket/landet ur romarnas grepp. Just där befinner jag mig när jag vaknar med ett ryck. Men historien har i min dröm lätt redigerats och med finner jag även mitt resesällskap, min son och hans vän som på varsin åsna med raka ryggar också rider in i staden. Men staden är INTE Jerusalem, utan Katrineholm och den station som jag precis kan se att vi lämnar...!

Jag vrider mig hastigt om för att kontrollera om mitt resesällskap fortfarande är med. De ler mot mig och jag ler tillbaks.

Roligt

Lördag betyder upp tidigt för att träna två judogrupper med barn. Något som blivit en viktig källa till energi. För även om det kan kännas jobbigt att behöva gå upp tidigt varje lördagsmorgon, så ger den där stunden med alla dessa barn och mina vänner som jag leder grupperna med, så mycket. Denna lördagen kryddades dessutom av att min son graderade sig till grönt bälte. Något han tränat hårt inför och sett framemot. Detta gjorde han tillsammans med två av hans bästa vänner. De tränar inte i någon av lördagsgrupperna, utan på vardagarna, men var nu på klubben för graderingen. En lycklig dag för honom. Och det är just det som ger mig energi och glädje. Att få se barnen lyckas, känna glädje och att jag får dela den med dem är stort. 

Nu kväll. Det blev inte den där soliga dagen som jag trodde att det skulle bli. Istället kyla, regn och blåst. Utetid har blivit innetid istället och kanske lika bra det för jag har vilat, till och med sovit en liten stund och sedan packat inför morgonens resa. Det blir en tidig morgon i morgon med, men det känns minst lika roligt som idag.

Dancing in the moonlight

"When I passed you in the doorway, You took me with a glance
I should have took that last bus home, But I asked you for a dance"

Bilen är het, jag är ohet,men jag sjunger med i de där raderna, samtidigt som framrutorna åker halvvägs ner. Det är här som min dag börjar, även om jag är på väg hem från jobbet. Kanske för att det är först nu som jag känner mig medveten. Halvvägs in på dagen...

Medvetande och närvaro och hemresa för att fira en längre ledighet. Inte bara lördag och söndag. Nähä..vi pratar flera dagar, vi pratar över en vecka. 

Hemma åker grillen på och jag nynnar fortfarande på den där Thin Lizzy låten på radion som jag sjungit till i bilen. Thin Lizzy; ett sånt band, Phil Lynnot; en sån röst, entertainer, artist...

"Now we go steady to the pictures, I always get chocolate stains on my pants
My father he's going crazy, Say's I'm living in a trance"

Jag minns inte många låttexter längre, men den sitter. Konstigt..trodde inte ens att jag kunde den. Nu har mörkret lagt sig som en täcke över natten. Jag tänker på morgondagen, tänker på det där fina vädret som har utlovats. I mitt hus är allt tyst och genom fönstret ner mot city syns just ingen aktivitet alls. Det är lugn och det är en måne. Jag dansar. Inte galet. En lugn stilla dans i månens sken.

Och så går ännu en dag

I natt vaknade jag av regnet och vinden. Fönstret stod på glänt och den friska fuktiga vinden som kom in gav mer välbehag, än obehag. Jag somnade om och nästa gång jag vaknade hörde jag fågelsång och just det där skulle kunna vara ett helt perfekt sätt att vakna på om inte mobilen skulle lysa upp på mitt sängbord och visa att Toronto precis förlorat sin match, samtidigt som Columbus vunnit sin match. Alltså tog drömmarna om slutspel ännu en gång slut. 

Jag somnade om igen, men utan välbehag.

Tredje gången jag vaknade hade det ljusnat och en ny arbetsdag stod för dörren. Jag ville somna om, fortsätta min dröm som jag precis ryckts upp ur, men det var försent, omöjligt, inte ett alternativ...

Och sedan gick allt med en väldig fart och trots uppriktiga försök, gick inte allt att hinnas med denna dag heller. Ett numera ett allt vanligare problem. Men jag hann att träna, eller..jag hann att åka till klubben och vara på mattan. Så mycket av träning blev det inte. Ibland undrar jag vad som gör mest ont; min sargade kropp, eller det faktum att jag faktiskt inte kan köra fullt ut, inte fajtas, inte deltaga i de flesta moment? jag inbillar mig själv att det gör gott för huvudet att ändå vara där, vara med mina vänner, att stå bredvid och inte vid sidan om. Nu sitter jag här i soffan. Mina knän värker, min vänstra axel lika så. Jag vet inte om jag orkar gå igenom det här igen, jag vet inte om jag orkar med denna väntan på att bli frisk. För en månad sedan körde jag för fullt, men saker och ting ändras snabbt.

Jag är trött och jag är medveten om att det gör mig mentalt svag. Ännu en dag närmar sig sitt slut. Ingen fågelsång, ingen skön dröm, ingen frisk vind som fyller mig med välbehag. Bara ett svagt brusande ljud i från teven och ett mörkt rum. Jag sluter ögonen, andas, andas djupt, tänker inte på någonting. Dagen är slut och när jag stapplar mig upp och går mot sovrummet har jag bestämt mig för att; "Jag gör en comeback till. Ingen skall få säga att jag inte deltog aktivt på träningarna i slutet. I den här kroppen finns det mycket judo kvar". 

Och så lägger jag mig och hoppas på att vakna upp till en ny positiv dag.

Kärleken är vacker

Kärleken är vacker - livet är vackert. Men, som vi alla vet kan livet också vara fult, eländigt, brutalt och destruktivt. Kärleken däremot är bara vacker. Annars är det inte kärlek. Så ser jag på det. Igår var det dags för fest. En fest som jag sett framemot länge. Värdparets fester brukar alltid bli något extra. Denna gång för att fira födelsedag, men som så många säkerligen hade misstänkt innan blev det bröllop av det. En välregisserad bröllopsfest som i detalj tidsplanerats och gåtts igenom. Det var en riktig njutningsstund. Må gott tid och hänförelse. 

Själv togs jag och mina tankar mig med på en "resa" som påbörjades för över 15 år sedan då jag gav mig själv en Floridaresa på min trettioårsdag. En resa som senare genomfördes under första kvartalet av 1999 tillsammans med den vän som i går kväll lovade sin eviga trohet till kvällens vackraste brud.

Den här resan visade sig bli viktig för mig och min vän på flera sätt. Han träffade sin livskamrat och jag kom till insikten att jag snart måste vara tillbaka i det här landet. Att jag hade saker att uträtta, att det fanns saker som jag måste göra i livet, att det fanns en plan för mig..

Vår resa blev minst sagt fantastisk. Den bjöd på alla de där ingredienser som jag önskade på den tiden. Spänning, dramatik, glädje, lycka och frihet. 

Det är så mycket som jag minns, samtidigt som det är så mycket som försvunnit. Det kom jag till insikt till i går. Det slog mig också ännu en gång att det är bara det som man vill minnas som man minns. Att sanningen hur den än är utformad, både kan uppfattas på olika sätt och även misstolkas. 

Och så har vi det där med minnet som sviker oss ibland...eller bara målar upp de minnen man själv vill bevara.

För kärleken är vacker och det finaste av allt, hur än den väljer att göra entré.

Hulleballoo

Efter en tidig morgon med massor av judo bär det nu av till Trollhättan för vidare transport in i skogen. Det skall bli fest och jag känner mig för en gång skull härligt förberedd för fullt hulleballoo! kanske för att jag somnade redan vid sju i går kväll. Nu kör vi!

Nu tar jag sommarlov

För några dagar sedan städade "A" ur vår sons garderober. Det var åtskilliga klädesplagg som sorterades bort som "urväxta" och hamnade i den svarta säcken till behövande. Däribland denna tröja som min son fick av mig för ganska länge sedan. Den var för stor för honom då.  Nu hade han för länge sedan växt ur den. 

När jag såg detta, att den hamnat i den svarta säcken, reagerade jag med bestörtning. "Inte kan man väl göra sig av med en sådan klenod?" Jag tog tillbaka den från säcken och sedan dessa har den legat på soffan i arbetsrummet. 

Då var en av mina viktigaste uppgifter som far att vägleda min son till att hålla på det "rätta" laget och jag lyckades ganska bra för som tre åring höll han likt sin far på "Maple leafs". Samma sak när han blev 6 och sedan sju...

Där någonstans efter sju års ålder ville min son bestämma själv. Han hade kommit på att Maple Leafs sög och det fanns faktiskt betydligt många bättre lag än detta "ganska mediokra gäng". Att det handlade om passion, om livsstil, om en historia, ville min son inte alls lyssna på och kanske var det för mycket begärt också av en sjuåring. Men det gjorde ont, mycket ont och antagligen så är den känslan svår att förstå om man inte själv är involverad och känslomässigt engagerad i ett lag. Än värre blev det när han en dag berättade att han höll på Pittsburgh Penguins och senare ganska snabbt därpå skaffade sig en riktig "Penguins outfit." Jag var bestört och bedrövad.

Idag kan jag glädjas över att han själv har hittat sitt lag på "riktigt" och att vi i en framtid faktiskt kan dela passionen av NHL, hockeyn, spelet...

Idag gör det också extra ont eftersom att samtidigt som Pittsburgh Penguins vinner och blir klara för slutspel, förlorar Toronto Maple Leafs sin åttonde raka och rasar ner i ett stort svart avgrundshål...

Före OS var Toronto ett av topplagen och var ett självklart slutspelslag, efter OS visar det sig att det ännu en gång inte kommer bli något slutspel. Ett lag med massor av överbetalda stjärnspelare som totalfloppar i den blåa och vita tröjan. Var så säker när dessa stjärnspelare spelar i ett annat lag nästa säsong kommer de i vanlig ordning vara sitt lags bästa spelare.

Jag kommer alltid stötta mitt lag, men nu behöver jag en paus. Dags att pausa Viaplay abbonnemanget, sluta läsa NHLs resultatbörs tillika artiklar. För mitt älskade lag är det några matcher kvar innan de kan ta ännu ett förtidigt somarlov. Jag kommer ta mitt redan nu.

Och i soffan i arbetsrummet ligger en urväxt supportertröja ännu kvar utan ägare.

Förnöjsamhet

"Hur har jag överlevt en lång vinter utan det här" utbrister en vän till min son spontant under en enkel grillmåltid utomhus. Tänk vad lite sol gör gott för välbefinnandet.

Det börjar bli dags att slutsummera denna vecka. Stänga igen årets trettonde vecka för gått. Och hur gör man inte det bäst om inte avsluta med ett härligt vårlikt kort på tre nöjda och glada barn. Sådana här dagar vill jag ha mer av, men kanske inte såna här veckor.

Sanningar och balkonghäng

Jag äter mina ägg och bacon ute. Det är vindstilla och solen ligger på. Det är varmt. Jag tar av mig min tröja och tänker tanken "Det är precis det här som jag längtat efter". Min balkong - min helande oas. Det är kaffe, juice och smärtstillande och ..det är söndag. Sköna söndag. Jag skriver några meddelanden till vänner, jag svarar på några frågor som jag fått från läsare av denna blogg. Medan mina fingrar jobbar med tangenterna, ackompanjeras jag av ljudet från bilarna nere vid vägen och fåglarnas sång från trädtopparna. Solen ligger kraftfullt på nu och jag känner hur jag börjar svettas. En skön känsla så här i slutet av mars.

Igår var jag på judotävling hela dagen. I en sporthall och hade ingen möjlighet att njuta av det fina vädret. Njutning fick jag stundtals ändå. Att vara på judotävling kan vara både helt underbart och smärtsamt. Just i den här hallen vi var i antar jag att jag själv gått mina flesta matcher. Vet inte med bestämdhet, men tror att det kan vara så. Då var det jag och min far, nu är det jag och min son. Saker och ting går igen.

Nu liksom då var vi ett gott klubbgäng. Så här efteråt är det kanske just det som gjorde att man fortsatte, att man åkte runt på alla dessa tävlingar helg efter helg; Klubbkompisarna.

Och så alla de där andra...människorna från andra klubbar. Ledare och före detta tävlande och för mig motståndare. Att träffa de där personerna som man tävlat emot, tävlat med, ger kraft och energi. Gör mig på gott humör helt enkelt. Att få prata gamla tävlingsminnen, matcher, men också om att prata om att glädjen att fortfarande hålla på, att vara igång, att köra sin judo på klubben minst ett par dagar i veckan. Och så blir det förstås en del prat om skador och jag får prata av mig om mina sargade knän och möts av förståelse..
Så en lång och stundtals jobbig dag i en sporthall när solen skiner och våren precis anlänt, kan vara så skön och befriande.  

Ur termosen fyller jag på med mer kaffe. Det är varmt och starkt. Jag kisar mot solen och tänker; "tack för denna sköna stund".

Leende

Ett leende alldeles innan jag lämnar jobbet för att ge mig ut i denna vårlika dag. Och på vägen hem åker jag förbi tippen där jag tömmer bilen på allt skräp som jag fyllt den med hemifrån. Det var mer en jag som hade den tanken idag kan jag lova... Ett säkert vårtecken när det är full aktivitet på den kommunala skräpinrättningen.

Nu kväll. Tid att summera dagen. Jag har klippt mig, kört grillen varm, packat och städat.

Tid att fundera över morgondagen som skall tillbringas i Stenungsund och judotävling. 
Sundahallen; där jag själv många gånger stått på tävlingsmattan. Men, det var längesedan nu. I morgon är det dags för min son och hans klubbkamrater att tävla. Jag deltar men numera som förälder, coach och ledare. Det är jobbigare nu. Jobbigare att vara förälder vid sidan av.

Jag jobbar på att hålla leendet vid liv. För trots alla prövningar, utmaningar och smärta jag fått utstå denna vecka har jag bestämt mig för att le. Jag möter livet med ett leende.

Live the life you love

I bilen. Rod Stewart sjunger "Live the life ". Jag höjer. Rod sjunger;  "So love the life you live And live the life you love". Jag vill köra fortare. Gasa på. Men jag tvekar. Det är åldern, det är det där förbannade ålderförnuftet. 

"Kör inte för fort Tommy, det är åttio här. Tänk på det. Följ lagen - du kommer fram ändå.." 

Högerfoten som tillfälligt satts i beredskap slappnar av. Det är fortsatt 80 som gäller. Jag är sannerligen ingen rebell längre. Jag är den medelåldersman jag är.

"Let yourself fly, let yourself cry
And years will disappear in a blink of an eye
There’s music in your head, and it holds your plans
Then handle be heaven wenches in your heart"

Hemma. Musik fyller mitt hem. Jag vill dricka öl. Jag drabbas av den där törsten som bara kan släckas av kombinationen; malt, humle och jäst. Tvekar. Min far är inlagd  på sjukhus och han är mycket sjuk. Hela jag är stand by. Redo att rycka ut.  Redo att vara där jag behövs. Det har varit en konstig vecka.  Det har varit en vecka totalt upp och ner. Beredskapen är aldrig tillräckligt god inför det oväntade hemska. Men det ger insikt och förståelse till vikten av " love the life you live And live the life you love". Så är det.

16 mars

En längtan till Bluebird Café (eller Hell bent on a heartache)

Dag 74 bryter jag bloggtystnaden. Efter det att jag tillbringat tid med gitarren och spelat Guy Clark låtar, sätter jag mig ner vid tangenterna och låter fingrarna få bestämma vad som skall präntas ner. Det är varken hjärtats eller hjärnans "röst", utan just mina fingrar. Allt annat tycks i mig vara ur funktion. Jag sätter på musik. Mer Guy Clark. Det är nedstämt så att det förslår. Ingen käckt "Houston kid" här inte. Vi snackar "Hell bent on a heartache"!. Vi snackar "Desperados waiting for a train".  Jag uppskattar hur Guy spelar på gitarren. Jag uppskattar hans sätt att berätta en historia.
Om man någon gång lyssnat på klassiska plattan "Together at the bluebird café" där han tillsammans med Townes van Zandt och Steve Earle ger några förklaringar om livets viktigheter, är det inte svårt att förstå var någonstans jag helst skulle vilja befinna mig just nu.

För visst är det så att ibland känner vi oss bara som att vi vill "gömma" oss i en stor huvtröja, eller sitta längst in i ett hörn på en enslig bar eller vara ensamma med gitarren i ett mörkt rum..
För även om jag idag varit på en trevlig inflyttningsfika hos min bror och allt annat jag gör fungerar, Så har veckan varit jobbig och jag är sliten, trött och skadad. Det gör liksom ont lite varstans. Så jag låter fingrarna dansa fritt över tangentbordet och jag bryr mig varken om dur eller moll. Det är en sådan där kväll, i en sådan där vecka som vi alla ibland har. Det är antagligen varken lättare eller svårare. 

Any day now

Jag och Paul Carrack i badrummet. Jag i duschen och han Paul som sjunger Any day now så där innerligt vackert för mig så att jag bara vill gråta.

Elvis Presley har sjungit den så många gånger med mig som lyssnare och kanske gör "The king" den bättre, men nu i denna stund, spelar det ingen roll...för det är jag och Paul nu..och det får mig att må bra. Och för ovanlighetens skull sjunger jag inte med. Bara lyssnar medan det varma strålarna från duschmunstycket gör mig lugn och smått harmonisk.

Just lugn och harmoni kan behövas då helgens sammanlagda händelser övervägande upprör. Ryska soldater är nu på väg från Krim mot Kiev enligt allra senaste rapport. En nyhet som jag inte vill ha, eller en profetia som jag hoppats skulle vara fel. Det är lätt att bygga upp ett rysshat i dessa tider. Ett hat som jag och omvärlden lätt skulle kunna vara utan. Att hata är ett av det mest primitiva vi människor kan göra. Mina känsla gör mig därför nedstämd och besviken på mig själv. Jag har ett flertal nätter suttit ner med jämnåriga ryska vänner och pratat Ryssland, världspolitik och omvärldens syn på Ryssland. Dessa samtal känns ytterst nyttiga nu att ha i bagaget då Ryssland ännu en gång väljer att göra det obegripliga hemska. "Så fortsätt sjung för mig Paul, jag behöver det sannerligen!

Att i sammanhanget ta upp Torontos andra raka förlust efter OS avbrottet känns i sammanhanget fel, men det måste ändå nämnas. För bland allt viktigt här i världen så får en otroligt oviktig händelse i sammanhanget mig både förbannad och uppgiven. "Så fortsätt sjung för mig Paul, sluta inte att sjunga any day now för mig."

Reflektion över en vecka med London och judotävling

Söndagen är slut och med det slut på vecka 8. En vecka som bestått av ledighet från jobb, Londontripp och judotävling. Med andra ord en intensiv vecka med enbart söndagen som en fri dag utan "program". Så som söndagar skall vara förstås och som jag vill ha dem. En dag för vila och njutning. Så har det varit, även om den mesta tiden gått åt till att "städa upp" bland allt som försummats under veckan. Så när klockan närmar sig midnatt kan jag skriva dessa rader och konstatera att det mesta på min "att göra lista" är gjort. 

Nu skall jag ägna en stund åt att reflektera över judotävlingen jag var på igår. Jag skall fundera på det där med att vinna och förlora. Hur man förbereder barn för tävling på bästa sätt. Hur man gör för att alla barn får ett positivt minne från tävlingsdagen. För det är ju det som är syftet. Att man åker i väg ett gäng barn, ungdomar, föräldrar och ledare och har roligt tillsammans.
Ja, jag vet att det i verkligheten kan låta som en omöjlighet. Alla är vi ju olika och har olika instinkt, erfarenheter och förväntningar, men som ledare för barn måste alltid huvuduppgiften vara att ha nöjda barn när det är dags att lämna tävlingen.
Igår var det inte så. Några glada, men också några besvikna och ledsna. Vad beror det på? 
Om detta reflekterar jag i denna sena timma. Och se..har det inte också blivit ny dag...